Läste idag, som vanligt, DN:s Namn och Nytt. Där uppenbarade sig på ett välgörande sätt den lilla, överskådliga och därmed gripbara värld jag så ofta kan sakna idag. Informationsflödets tyranni kan kännas rätt utmattande, vilket jag berört flera gånger i min blogg.
Nåväl, på NoN dyker det ju upp smått och gott från hela landet, filtrerat genom en klok redaktör. Idag var det läsarreaktioner på en teckning från 1928, som särskilt fångade mig. Från runt om i landet kom flera svar på frågan om vilken bil teckningen kunde ha som förebild. Och helt plötsligt kände jag att min värld blev mer gripbar: ett antal svar, återgivna av redaktören, gav mig bilden av hur folk vid andra köksbord i vårt land läser tidningen, funderar, och skickar in svar som sedan vällovligt publiceras via en papperstidning. Gammaldags kanske, men ändå: åh så skönt när någon väljer, förklarar och visar saker! Samtidigt känslan av samband mellan alla oss läsare, samlade runt tidningen.
Den känslan är svår att uppnå över internet, där så många röster hörs och det kan vara svårt att orientera sig. Man finner sina favoriter förstås, men kanske missar man också en hel del ... detta är en anledning så god som någon att vi fortfarande behöver god journalistik, och får vara beredda att betala för den.
Vidare lyssnade jag som vanligt på Spanarna idag, där en spanare såg (förhoppningsvis) en trend att vi framöver åter kommer söka oss till längre reportage i tidningar som t ex Filter. Alla korta nyhetssnuttar som inte ger djup och analys behöver definitivt kompletteras med längre artiklar där debatten inte bara lyfts (som hon sade) utan också analyseras och kanske förklaras.
I vår ordrika värld är det ändå så ofta vi inte når varandra. Orden skärmar av, och kan kanske bli för många helt enkelt. Jag läste också idag i DN om en dansk serie där en modern version av Vänner hade ritats. Där satt fem vänner tysta i var sin ruta, medan de uppdaterade Facebook. Kanske blir det så för att vi behöver egna rum, kanske för att vi ofta inte känner oss lyssnade på, kanske för att vi delvis förlorat förmågan att lyssna och tala med varandra, eller kanske för att vi har svårt att finna tiden för det verkliga mötena. Kommer vi få en flashback även på detta? Tröttna på att tala via tangentbord och istället mötas irl? Jag är faktiskt hoppfull och rätt övertygad om det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar