Allas lika värde

För mig är det självklart att alla människor är lika mycket värda. Med det menar jag att vi alla har ett grundläggande värde, och att alla ska behandlas med lika mycket respekt. Först när detta förhållande motbevisats kan jag ändra denna värdering.
   En kallblodig mördare som mejar ner oskyldiga människor eller på annat sätt förstör andras liv, han eller hon är inte värd samma respekt och tillit, det är självklart. Livet är det heligaste vi har, och det är okränkbart. Ändå måste vi lyssna även på den som begått sådana brott, vi måste lyssna helt enkelt därför att han/hon inte ska få komma undan med sitt brott utan måste ställas till svars. Det är inte säkert att personen känner skam eller skuld, men det är ändå den enda vägen vi kan gå. Och dom ska sedan fällas av en domstol, jag har rätt att tycka illa om personen men jag har inte rätt att döma ut straff.
   Jag upplever att många idag ser lite tvärtom på detta med respekt och allas lika värde. En del säger att respekt är något man måste förtjäna, de utgår alltså från att deras medmänniskor inte har ett grundläggande lika-värde med dem själva. De misstror andra, tills motsatsen bevistas. Jag vet inte varför de har den utgångspunkten, kanske har de blivit svikna, kanske har de inte känt tillit och trygghet i sitt liv ... det är möjligt att det finns en psykologisk förklaring, som jag inte känner till.
   Jag vet bara, att det sättet att tänka är helt främmande för mig. För mig visar det på en negativ människosyn, där man misstror sina medmänniskor. Så vill och kan inte jag leva och tänka. Humanismen som jag är fostrad i säger mig att vi alla, även jag (vilket jag nog glömt bort ibland) har lika mycket värde. För mig är det bara om man gör något ont och oförlåtligt, som detta värde minskas. Och detta är också viktigt: vi gör varandra illa på olika sätt, men mycket kan förlåtas. Vi måste älska, repektera och tolerera varandra precis som vi är, med våra olika sätt att tänka och vara. Och det är för mig utgångspunkten i alla möten.