Dagens rubrik är rätt sorglig, men jag väljer den ändå - ämnet ska inte förskönas eller sopas under mattan.
Det är svårt att tala om sorger. Inte bara för den som kanske känner behov av att öppna sig och blotta sitt inre, trots att det gör ont, utan också för att det är sällan vi kommer i möten där det finns någon som verkligen vill lyssna och ta in det svåra.
Sorger och besvikelser drabbar oss alla. Men det är som att vi vill helst inte veta av dem hos andra (eller oss själva). Det är lättare att släta över eller börja tala om annat för att "gaska upp" den som bär på något svårt.
Men sorger behöver luftas och lyftas fram i ljuset för att kunna bearbetas. Att inte möta sorgen, bedrövelsen, eller ilskan för den delen, hos en medmänniska innebär att man förringar den, den erkänns inte som en äkta känsla, det är inte OK att ha dessa känslor.
Visst finns det förtretligheter, som t ex mina borttappade nyinköpta "sun covers" (solglasögon), bortglömda på en stationsbänk och försvunna 10 minuter senare (hoppas upphittaren blev glad i alla fall!), vilket först gjorde mig både arg och ledsen, men där en medmänniska som sätter saken i rätt perspektiv kan få mig på gott humör igen. Men då handlar det om petitesser som är relativt enkla att åtgärda. Det går inte att jämföra med verklig sorg eller ledsenhet över något. Då man känner riktig sorg är det så viktigt att man verkligen bli tagen på allvar och får dela sina känslor med någon som kan och vill lyssna, länge och kanske flera gånger - men hur ofta mäktar vi med det? Hur bemöter vi den som har sorg?
Sorg och ilska är starka känslor av helt olika karaktär. Sorgen går på djupet och kan bita sig fast länge. Att vara ledsen är inte riktigt samma sak, men i båda fallen kan det hända att man gråter. Ilska brukar vara intensiv till en början men gå över. De två känslorna sorg och ilska möts ibland i mig, om jag blir så arg att jag börjar gråta - inte av sorg eller för att jag är ledsen, utan av ilska. Å andra sidan kan något jag sörjer över gå över till ilska, som ett sätt att bearbeta känslan. Denna ilska kan vara helt obefogad eller ologisk, men blir ändå en kanal ut ur sorgen - och ilska ebbar ju ut, så småningom.
Ändå skulle jag hellre lyfta upp själva sorgen i ljuset, och få ett erkännande att det är OK att sörja - att vi alla kan sörja i vår egen rätt, utan att någon annan börjar tala om sin egen sorg. För det är inte ovanligt att vi bemöter andra med att börja tala om oss själva, kanske som ett sätt att visa att man förstår eller delar erfarenheten. Jag gör det själv, men har blivit uppmärksam på fenomenet och försöker förändra mitt beteende. För varje sorg, varje besvikelse, varje ledsamhet måste få sin egen uppmärksamhet och stå i centrum, innan den kan förminskas och kanske bli uthärdligare. Tror jag.
Jag är i grunden en positiv människa och brukar inte fastna i sorg, ledsenhet eller ilska särskilt länge. Men den överdrivna vilja till optimism som präglar vårt samhälle idag tror jag inte är bra. Ibland är något sorgligt, och då måste det få vara så - det kommer att gå över, men måste få sin tid. Och ingen annan kan säga hur lång tid det "får" eller kan ta, för vi är alla olika, och varje händelse är unik för varje unik individ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar