Jag njuter ofta av små ting i livet och har de senaste åren tränat mig i att stanna upp och ta tillvara på ögonblicket som det är. Våra liv består av en massa ögonblick, och det enda vi har är nuet - framtiden vet vi inget om, och det förflutna kan vi inte göra något åt. Det kallas ibland mindfulness. Medveten närvaro är en svensk översättning som också beskriver det hela. Latinets Carpe diem som betyder fånga dagen är ett annat sätt att uttrycka vikten av att vi njuter av de ögonblick vi just upplever. De behöver inte vara storstilade, det finns så mycket gott redan i vardagen, om vi bara tar oss tid att tänka efter. Det finns olika övningar man kan göra för att öka sin medvetenhet om stunden, som exempelvis meditation.
Men häromdagen tänkte jag att det inte går att leva i nuet hela tiden, och ta in omvärlden varje sekund. När jag gick en härlig promenad i vacker natur så tänkte jag verkligen på detta, att försöka ha sinnet öppet mot varje intryck som kom emot mig. Grönskan, havet, fågelsången, stigen, husen, blommorna, varje löv ... och sen kanske ta emot även resten av dagen lika öppet, njuta av varje matbit som kom i min mun, varje klunk kaffe ... Jo, visst går det väl, men om det känns som en ansträngning att ständigt tänka på detta faller ju syftet. Och jag förstår ju att det inte är så det är tänkt.
Det finns så mycket annat i livet som ger ljus och glädje. Fantasin, förmågan att minnas och att glädjas åt något roligt som väntar är också viktiga. Vi kan flyga iväg på tankens vingar och föreställa oss både möjliga och omöjliga världar, och utan den förmågan skulle livet kännas fattigt.
Jag vill njuta av stunden, men är också tacksam för möjligheten att fantisera, drömma och planera. Jag vill stanna upp och njuta när livet är gott, eller i alla fall inte ont. Onda tider får man uthärda och vissheten om att det alltid brukar ljusna, förr eller senare, den har livet gett mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar