Feminism

På senaste tiden har jag stött på ett par kvinnor som tydligt och med humor förklarat varför feminism behövs.

Det är tyvärr inte ovanligt idag, att feminism ses som något förbehållet manhaftiga kvinnor som hatar män (man kan ju undra varför de är manhaftiga om de hatar män) och som inte bryr sig om sitt utseende. Klädstilen hos feminister tror en del måste vara icke-feminin (varför?) och överlag antas feministiska kvinnor ta avstånd från typiskt kvinnliga sätt att vara och leva - men det är ju inte det som är vitsen med feminism. Män däremot kan ofta plocka politiskt korrekta poäng genom att påpeka att de är feminister - ja, i alla fall vad gäller lika lön, och i alla fall i teorin. I praktiken finns det inga manliga yrkesgrupper som skulle gå med på att stå tillbaka i löneförhandlingar till förmån för kvinnoyrken. Nä, där går visst en orubblig gräns.

Feminismen är illa sedd på en del håll, kanske mer än de flesta är medvetna om, och det beror förstås på de maktstrukturer som vi lever under. Tyvärr blir debatten ofta ensidig och utan insikt i sakförhållanden av vikt. Därför vill jag tacka Nina Ruthström, som i Gotlandsnytt i Sommarprat 30 juni klargjorde och gav många exempel på både stora och små saker som visar hur ojämlikheten slår. Lyssna och tänk efter! Jag har till exempel också undrat varför de Lego-bitar som fanns när jag var liten och var likadana för alla barn, numera har ersatts av pojk- respektive flickmodeller. Svaret är förstås givet, frågan är bara varför vi konsumenter inte säger ifrån, eller agerar på något sätt?

Nästa kvinna som jag med stort nöje ägnade mig åt under några dagar heter Caitlin Moran. Av en slump hittade jag hennes bok Konsten att vara kvinna (2011) och började läsa den. Hon sveper med stor humor över både rollen som kvinna och ung sådan, och väjer inte för någon del av kvinnors liv. Roliga och pricksäkra beskrivningar av både stort och smått, och mycket som man kanske aldrig tänker på - i alla fall inte jag, även om jag är ytterst medveten om ojämlikheten mellan könen.

Jag anser inte att kvinnor ska särbehandlas, lika lite som män ska det. Självklart är vi olika, så som alla människor är. Men, det viktiga är att vi inte ska värderas olika utifrån kön, vare sig det gäller klädstil, lön, uppförande eller annat. Det är alltför lätt att falla i fällor som att ha olika förväntningar på skolresultat, vem som ska ta hand om disken, eller karriärmöjligheter, beroende på kön. Det är inte könet som ska värderas, utan det man gör, och hur man gör det - om man nu alls måste värdera. Jag skulle hellre se det som att vi ska respektera alla och ge alla samma värde, oavsett prestation. Det betyder inte att alla ska ha lika lön, utan att vi är lika mycket värda oavsett lön eller betyg, till exempel.

Och om mannen servar bilen för att han gillar det, och kvinnan tar hand om tvätten för att hon tycker det är ok, så är det bara en arbetsfördelning, ingenting annat. Men när det män gör möts med större aktning och respekt, och traditionellt kvinnliga göromål förringas (särskilt om de utförs av en man), så som ofta sker idag, då har vi ett ojämlikt samhälle - tyvärr.