Förra veckan fick jag tid och ro att avsluta Nina Björks utmärkta bok Lyckliga i alla sina dagar. Den kom ju redan förra året, och i vintras läste jag första halvan. Recensioner jag läst hade talat om för mig att den innehöll intressanta tankar och åsikter om hur vi lever idag, och den skapade ju också debatt.
Att ifrågasätta vårt samhälle, som så mycket bygger på ett flöde i ekonomin, för att inte säga ständigt ökande kapitaltillgångar och värdeutveckling är kanske lite som att svära i kyrkan. Vi är alla beroende av att kunna försörja oss, på något sätt, och många jobb bygger på produktion av mer eller mindre nyttiga saker som företagen vill sälja in till oss. Men nog skulle jag, precis som Björk, gärna se mindre av löneslavande, och mer av tid för att leva. Livet är inte nya saker och konsumtion, och vi kan ha visioner om andra sätt att leva.
Nina Björk visar bland annat hur samtliga politiska partier idag känner sig bundna av kapitalismen. De kanske inte säger det rakt ut på det sättet, men andemeningen i deras budskap säger det. Den politiska visionen är en och densamma oavsett parti. Det anses t ex omöjligt att ändra fokus, så att vi skulle kunna sträva mot en större möjlighet att disponera vår livstid lite annorlunda. Inte bara jobba för att ha råd att köpa saker och låta andra sköta våra barn, hus, städning med mera, utan att kunna stanna upp och själv göra sakerna, att det också kan ses som ett värde i sig att vara med sina barn, att städa sin toalett etc. För vems skull låter vi andra göra det? Ja, troligtvis en arbetsgivare som köper våra tjänster så att vi inte hinner själva utan arbetar så att vi kan betala någon annan att göra det. Egentligen är det rätt konstigt, och förlorarna är inte bara vi själva, utan många gånger också och inte minst våra barn och ungdomar.
Jag arbetar själv och trivs med den stimulans det ger, framför allt med den mänskliga kontakten i mitt jobb. Samtidigt känner jag av bristen på tid att umgås med barn, släktingar och vänner, eller bara vara för mig själv. Alla dessa uppdrag och roller som vi ges är kanske inte vad vi själva önskar utan något som pådyvlas oss utifrån. Och ju mer upptagna vi blir av dessa roller, desto mindre tid får vi att reflektera över vad vi gör. Man är fast i en modell, även jag är och har varit det. Men det betyder inte att vi absolut tvunget måste fortsätta att vara det.
Sokrates som är lite av min husgud ifrågasatte och frågade ungefär så här: "varför gör du detta? Hur gör du? Vad leder det till?" Nina Björk är på samma sätt kritisk, i betydelsen ifrågasättande, och lyckas på ett tydligt sätt belysa våra roller, våra skuldkänslor som mammor (något sällan pappor har), hur företag tänker för att få oss att köpa mer och mycket annat. Kärnfrågan är vad som är värdefullt i livet, och vad som gör oss lyckliga. Det kan vara obekvämt att läsa och förstå hur saker hänger ihop och att ta del av Björks analyser, men de är viktiga. Om vi vill, kan vi vända skutan!
Det finns många böcker och artiklar som handlar om mindfulness och/eller om andra sätt att leva, än det stressande livspussel många av oss ägnar sig åt. Det finns många som ifrågasätter och vill peka i andra riktningar. Samtidigt är det som att vi lever med två olika verkligheter, en som säger "jobba, jobba, jobba så du kan uppleva och köpa en massa saker, och få bra pension", och en som säger "ta det lugnt, vad är viktigt i livet, stressa mindre, njut av dagen". Kanske väljer vi olika beroende på ålder och fas i livet, men det handlar om mer än vårt eget privatliv. Det handlar om ett mänskligt och hållbart samhälle, med jämlikhet och respekt - om vi bara hinner stanna upp och tänka efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar