För några år sedan tog jag tåget till Provence, efter att ett förhållande tagit slut. Sommaren skulle inte bli som jag trott, så nu var det läge att uppfylla en gammal tågluffardröm och samtidigt få nya intryck och fokus. Resmålet i Provence skulle ta mig genom hela Europa, även om jag som medelåldring på egen hand inte luffade runt, utan reste direkt till en destination via nattåg från Köpenhamn och några timmar i Paris.
I liggvagnen fick jag sällskap av ett känt ansikte, en journalist och författare som med sin väninnan också skulle åka till Provence (dock inte samma ort som jag). Vi utbytte erfarenheter om hur svårt det är att boka tågbiljett genom Europa - hon hade skrivit en krönika i DN om just detta, publicerad bara några dagar efter att jag själv bokat min resa vid ett besök i SJ:s resebyrå, där hon beskrev samma erfarenheter som mina egna - och dyrare än flyg. Att boka via nätet var omöjligt, på telefon besvärligt, och nog var det vansinnigt att flyg var både billigare och enklare, med tanke på miljö och faktiska kostnader. Nu hade vi alltså, som av en tillfällighet, hamnat i samma kupé. Vi var alla rörande överens om att tåg var att föredra med sina möjligheter att se landskap och natur, och att låta själen hinna med på resan.
I höst har denna författare kommit med en bok som handlar om hur svårt den dumpade kvinnan i ett förhållande har att inse faktum. Mannen ser inte på deras förhållande på samma sätt som hon, han vill inte ha samma närhet och distanserar sig när hon söker just det. Otaliga sms och samtal blir aldrig besvarade, men hon inser ändå inte vad det betyder. Hon, en intelligent och skarp kvinna, förlorar sig i kärlekens irrgångar.
Det är ingen nyckelroman, säger Lena Andersson, när jag lyssnar på en intervju om boken vid bokmässan i Göteborg, men hon har vid olika tillfällen haft just de känslor hon beskriver, och det är väl något som gäller för allt äkta skrivande. Kvinnan är naiv, säger Lena, och kan inte förstå hur mannen kan tänka annorlunda än hon själv. Han är otydlig men håller henne kvar, hon misstolkar och hoppas. Och själv känner jag så väl igen mig i det som beskrivs. Det är kanske inte en tillfällighet att jag känner att boken talar till mig, då den ger en beskrivning av hur kärlek kan upplevas, eller hur förhållandet mellan man och kvinna är, men jag tänker också att Lena Andersson här beskriver en aspekt som inte uppmärksammats så mycket förut, i vår tid med ständig tillgänglighet och möjlighet att söka den andra. Men även om hon älskar, är det han som bestämmer ramarna.
Jag vet inte om det motsatta förhållandet är vanligt, jag vet bara att kvinnor ofta är just så här hoppfulla och villiga att förlåta. Förra veckan intervjuades Marianne Lindberg de Geer i kulturmagasinet Sverige! och hon uttryckte samma förbehållslösa kärlek och "jakt" på den man hon älskade. I efterhand kunde hon se klarare, förstås, och hon ifrågasatte nu varför, samt vad som får (vissa) kvinnor att bete sig så här.
Kanske lär vi oss alla med tiden hur vi ska handskas med kärlekens tillfälligheter och hur vi ska styra på dess väg. Eller är det alltid mannen som styr, liksom han är den som alltid styr bilen medan kvinnan sitter bredvid? Kanske är mannen vid ratten en symbol för hur maktbalansen är, eller också visar det bara att kvinnor gärna blir körda, ledda, omhändertagna - och älskade. Men jag vill ändå tänka, att liv ska levas på lika villkor, och att äkta kärlek är jämställd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar