Livet återupptas

När jag sätter på datorn efter att ha haft den i viloläge kommer texten "Windows återupptas" upp på skärmen. Och så känns även livet ibland. Jag har just haft ett par dagar med stresshuvudvärk (som läkaren kallar det, själv säger jag tryck på hjärnan). All tankeverksamhet förlamas då och kroppen (hjärnan) säger mig att nu måste jag stänga av alla intryck, alla ljud och mycket av den text som ständigt strömmar runt och mot oss. Något annat går inte. Total hjärnvila är det enda som gäller, vilket inte innebär att jag hela tiden vilar kroppen. Det viktiga är att tömma huvudet på alla tankar och funderingar, och bara vara i mig själv. Då kan pyssel med disk eller tvätt, eller andra praktiska ting i maklig takt kännas välgörande och avledande. För att hjärnan är trött innebär inte nödvändigtvis att kroppen vill sova, eller att man är sömnig hela tiden, även om jag förstås vilar och sover mer de dagarna.

Det går inte heller ta värktabletter och sova bort det onda, som vid vanlig huvudvärk. Att man dessutom ser ut ungefär som vanligt, möjligen med lite tröttare ögon, gör att tillståndet hjärntrötthet är svårt att förstå för den som inte själv lider av det. Precis som med andra erfarenheter så är det först när man själv upplevt det som man riktigt kan förstå.

Just nu kan jag ändå säga att livet återupptas efter ett par dagars vila. Tystnad, att få göra saker i min egen takt, att prata med andra i lugn och ro utan stress och intensitet, det är något av vad som krävs och som jag önskar det fanns mer av i vårt samhälle. För jag vet, att jag inte är den enda som påverkats negativt med hjärntrötthet. En del har haft sjukdomar eller råkat ut för olyckor, andra har som jag stressat sönder sin hjärna. Att bygga upp den igen går, men det går långsamt och med återfall så fort man gör för mycket.

"Känn dig själv", detta gamla uttryck från antiken är fortfarande gångbart. Att känna sig själv och veta vad man kan och förmår är något man ständigt får omvärdera, känns det som. Övermodigt kan jag tro att jag är som förut, men riktigt som förr blir det aldrig igen. Och det får vara bra ändå. Det finns, trots allt, de som har det värre, mycket värre, och jag har mycket att vara tacksam för. Hjärntrötthet botas med vila - det är bra.

Ps. Självklart är det förfärligt trist och jobbigt att inte vara som förr och inte klara det som andra kan. Men jag lever i den här kroppen och med det här huvudet, alltså är det bara att anpassa sig. Och efter flera år med detta vet jag lite bättre hur jag måste handskas med mina begränsningar för att hålla dem någotsånär i schack. Ds