Förra veckan gick jag till läkaren. Efter att ha hälsat blir första kommentaren från henne: Åh, vad du ser pigg och fräsch ut! Jag svarar att det är jag inte, utan att det är en mask jag bär för att känna mig lite gladare när jag ser mig i spegeln. Jag vet att ögonen är trötta och jag talar långsamt som jag ofta gör numera, då jag söker efter ord och lugna samtal där hjärnan hänger med.
Nu var jag inte alls där för att tala om min trötthet, utan i ett annat rutinärende, så jag kunde snabbt lugna henne denna gång. Men jag tänker att hennes sätt att möta mig stänger en dörr för eventuella samtal om min hälsa. Att med öppna öron och sinnen lyssna på vad patienten har för ärende, innan hon uttalar sig, borde väl ingå i läkares uppgifter? Hur ska de annars fånga upp och förstå hälsoläget? Jag vet att denna läkare inte är unik. Omsorgen sträcker sig ofta till att lugna den man tror är orolig i onödan, och det är ju bra! Men varför inte lyssna först?
Idag planeras för en framtida sjukvård och äldrevård där teknologi ska hjälpa till att övervaka den som är sjuk och självskanning på hemmaplan ska kunna ersätta "onödiga" läkarbesök. Tanken är att det ska finnas mer tid över för empati inom vården, om rutinärenden klaras av på annat sätt (se regeringskansliets rapport från LEV-projektet, Framtidens vård och omsorg). Jo, det låter nog bra med mer empati. Men hur, när och var ska den förmedlas? Ska det vara särskilda empatimottagningar? Jag tror mer på det vanliga mänskliga mötet, att omsorgspersonal får tid att prata med den de besöker, att läkare inte behöver känna stress över att hinna med ett antal patienter och att vi alla, oavsett yrke, får mer tid och ro att mötas, lyssna och dela livet. Då skapar vi naturliga tillfällen att visa empati, oavsett om den vi möter är frisk eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar