Ett leende ansikte och piffiga kläder betyder inte automatiskt att det inre är glatt och tjusigt. Tvärtom fungerar kläder, smycken och smink nog ofta som ett yttre skal som döljer hur man egentligen mår. Så är det i alla fall för mig.
När jag på morgonen, trött och morgonsur, väljer vad jag ska ha på mig, blir det gärna (om jag mår någotsånär bra) kläder som kan pigga upp och göra mig på gott humör. En färg som bryter mot det jag hade dagen innan, kombinerat med en scarf eller halsband, gör det lite roligare att ge sig av till jobbet. En riktigt seg morgon kan jag känna att nu måste jag ha andra örhängen än de vanliga pärlorna, eller boots med lite högre klack. Kanske kavaj som ger mig en känsla av mer pondus och kraft. Jag sträcker på ryggen och lägger an en yta som kan möta omvärlden med stolthet. Huvudtrycket är i schack efter nattens sömn och kanske går även denna dag att kontrollera.
När jag sedan är på jobbet och möter kollegor ler jag glatt, i alla fall om det är efter förmiddagskaffet, eller ännu hellre efter klockan tolv, och min hjärna och mina sinnen hunnit vakna. Jag tycker ju om att möta folk och är egentligen utåtriktad och social! Att all min energi går åt till att göra just det jag vet att jag ska och som jag har avgränsat tydligt för mig själv, det syns inte utåt. En enda fråga för mycket som handlar om att göra något mer, eller något som lägger ett streck i räkningen kan göra att min samling brister och att jag tvärt svarar "inte nu" eller "det kan jag inte". Och den som frågat förstår inte vad som hänt ...
Samarbete med andra kanske man tror kan underlätta för den som känner att den egna kapaciteten brister. Men inte för den som är hjärntrött. Då har man fullt upp att klara sina egna tankebanor. Att sätta sig in i hur andra tänker och följa deras tal blir en stor ansträngning som frestar på hjärnan för den som behöver lugn och ro, avgränsade uppgifter med möjlighet att ta paus när det behövs, och möjlighet att stänga av yttre intryck (vilket ingår i typisk stressbehandling). Att bli lämnad i fred och få jobba för sig själv är i dagens arbetsliv aningen suspekt, nu när vi ska dela allt och vara en stor familj i gemenskap över jobb- och fritidsgränser.
Eller? Kan man i dessa så kallade individualistiska tider få vara något av en enstöring? Kan man få vara en fri individ som tänker och agerar självständigt? Kan man få stänga av en del av de otaliga intryck som översvämmar vår värld och bara vara som man är? Helt enkelt en social varelse men i behov av ensamhet för att finna kraft.
Man är inte lat för att man inte gör allt och man är inte sur för att man inte orkar med allt. Det är bara så livet är helt enkelt, just då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar