Framgångar och tillbakagångar

En liten reflektion om hur livet kan kännas gå bakåt ... Låt mig försöka förklara:

I dag handlar så mycket om att vara lyckad, glad, ung och framgångsrik. Men vi är inte evigt unga, framgångar kanske uteblir, och glädjen kan svika för att man exempelvis drabbats av sjukdom, blivit ensam eller förlorat arbetet. I en värld där man just ska vara glad och positiv är det få som vill lyssna på eländesskildringar, istället kommer uttryck som "gaska upp dig", "det blir bättre" eller "det är inte hur man har det utan hur man tar det". Och det är förstås ett sätt att visa att man bryr sig, med positiva tillrop och uppmaningar att hoppfullt streta på med sitt liv. Sen kanske det inte alltid räcker - vi vet inte allt om varandra och om vilka vägar man redan gått.

Själv jag lever med ett slags osynligt handikapp som påverkar mig och har gjort livet lite annorlunda mot förr. Osynligt, för att det inte syns, handikapp för att jag själv känner av att huvudet inte vill fungera som det gjorde, och dessutom protesterar genom att blockeras och ge en slags huvudvärk när intrycken blivit för många. Jag tänker själv att alltför mycket tankeverksamhet, planering och bedömning, kombinerat med stress och viljan att vara duktig, har gjort hjärnan överansträngd eller kanske utsliten (nja, inte riktigt ... men inte lika snabb och uthållig som förr). En omvärld med massor av intryck som lockar (böcker, artiklar, musik och mycket annat) har säkert bidragit. Och så uppstår en slags mental blockering eller hjärntrötthet. Samtidigt kan jag vara pigg rent kroppsligt, dvs full av energi och vilja att göra saker där man inte behöver tänka, det blir rent av avkopplande att städa och plocka disk.

Jag är av naturen en aktiv person som är nyfiken på det mesta, eller har varit. Jag har sugit i mig andras tankar och velat förstå men också vara till lags, jag har betraktat och lyssnat av, och dragit egna slutsatser som jag nog ibland framfört på ett väl tvärsäkert sätt, på ungdomars vis. Jag har mognat (tänker jag), och insett saker om mig själv. Tidigare levde jag bara på, stabil i någon slags optimism om att allt ordnar sig och kanske även utan att bearbeta svårigheter. Men när kroppen (hjärnan) börjar svika, tidsperspektivet snävar in och möjligheterna i livet minskar tvingas man inse sina begränsningar. Livet är inte en ständigt pågående utveckling mot något nytt och med högre vyer. Jag är inte längre lika sugen på att läsa och ta in en massa, eller lyssna på oändliga haranger (ursäkta!). Jag har ibland svårare att uttrycka mig muntligt och att hitta ord snabbt. Skriva klarar jag bättre tack och lov, då jag får formulera mig i min egen takt, utan att bli avbruten om jag släpper ordet. Sen vet jag ju inte hur väl budskapen i det jag skriver går fram, men jag hoppas det!

Det är faktiskt rätt skönt att bara vara bland folk utan att alltid prata så mycket med dem. Det finns en särskild ro i att sitta på café eller strosa i en galleria, man är då delaktig i en mänsklig gemenskap men kan vila huvudet. Det är ett lugnare sätt att leva, och kanske är det bara en naturlig tidens gång, som jag börjar känna av. Utan att känna mig gammal har jag ändå fått lite andra perspektiv efter dryga femtio år - och underligt vore det ju annars. Livet förändras, och vi med det.