lördag 27 december 2014

Jag - en människa

Vi använder ofta definitioner för att förstå både vilka vi själva och andra är. Människor verkar helt enkelt ha ett inneboende behov av att ordna och strukturera verkligheten. Vi kan då få syn på maktstrukturer och samhällsordningar, vi kan få syn sociala skillnader och missförhållanden, samtidigt som andra definitioner hjälper oss att förstå vetenskapens värld.

Jag är själv en medelålders kvinna, som enligt gängse maktdefinitioner bär på några "positiva" drag genom att jag är vit, medelklass och välutbildad. Men jag är också en person som riskerar att utsättas för diskriminering på grund av kön och ålder, bakgrund eller utseende. Och jag kan ibland säga mig vara diskriminerad just därför att vi har ojämlika maktförhållanden i samhället. Jag är väl medveten om att jag inte överlag tillhör dem som har makt. Men jag vill inte att andra ska definiera vem jag är utifrån sådana kriterier. För jag, liksom du, vet ju att vi är så mycket mer.

Andra verkar mer benägna att på ett identitetspolitiskt sätt definiera sig som man, kvinna, ung, vit, färgad, homosexuell, medelklass eller annat, ofta som ett sätt att tydliggöra just maktstrukturer och diskriminering. "Se, jag har blivit kränkt för att jag är kvinna/man/färgad/lesbisk/fattig!" Tyvärr i många fall sant, men inte säkert enda anledningen till den orättvisa man upplever. Ofta säger man då också att andra inte kan förstå eller uttala sig om saken. Det är sant. Det är den som upplever sig vara diskriminerad som själv vet hur det känns. Dock måste man kunna lita på att även andra kan sätta sig in i situationen, om de vill och försöker. Allt annat blir att bygga murar helt i onödan.

Det jag funderar på är om det finns en risk att man problematiserar sig själv väl mycket genom dessa etiketter. Ser jag kanske ner på mig själv, om jag främst ser mig som en kvinna i en värld dominerad av män? Måhända riskerar jag att då se mig själv som ett offer, utsatt för andras förakt. Den självbilden är knappast stärkande för självförtroendet. Och så finns ett annat problem, nämligen om jag etikettererar mina medmänniskor utifrån dessa begrepp, och definierar dem främst utifrån kön, ålder, hudfärg, religion och så vidare. När jag gör det, bidrar jag till ett polariserat samhälle.

Runt omkring mig ser jag en mängd människor. Alla ser olika ut och har haft olika möjligheter i livet. Men de och jag är först och främst just människor. Vi har alla ett grundläggande människovärde, och om jag utgår från det, kan jag kräva mina mänskliga rättigheter, inte i kraft av att tillhöra en missgynnad minoritet, utan för att jag är människa och därför hävdar min rätt till lika värde och behandling som mina medmänniskor.

Jag önskar att vi ser bortom alla etiketter, att vi inte debatterar utifrån var man är född eller vilken kultur man tillhör, vilket kön eller utbildning man har. Om vi istället talar om mänskliga rättigheter, och ser oss alla som människor, kan vi kanske runda de minor som idag läggs ut i politiken. Då hamnar vi inte heller i att vissa folkgrupper är problem, utan då är alla som inte får sina mänskliga behov och rättigheter tillgodosedda ett problem som vi som samhälle måste ta hand om. Unga, gamla, kvinnor, män, oavsett ursprung, i ett jämlikt samhälle.

Kanske är jag naiv, kanske missar jag något väsentligt. Insikten att vi behöver definitioner för att tydliggöra strukturer har jag. Men tanken att vi djupare sett i första hand är människor och ska ses som det är starkare. Jag är en människa, liksom du. Allt annat är ord vi inte behöver i våra möten. De döljer mer är de avslöjar.


Ps (4/1 -15). Rekommenderar Leif Zerns utmärkta artikel i DN, om teater men också just om identitet och hur man kan se på det: http://www.dn.se/arkiv/kultur/teater-ar-kunna-byta-skepnad 

1 kommentar:

  1. Ja du det var ett tungt inlägg så här på en lördag:)
    Håller med dig varför måste vi sätta ett namn (etikett, stoppa in i fack) finns väl som du skriver en etikett, Människa :)

    SvaraRadera