Jag läste en intervju med Björn Söder i DN 14 dec. Han sa då bl a att "om det blir för många nationer i nationalstaten - då kan det bli problem". Frågan är hur han menar? Vilka problem menar han beror på "för många nationer i nationalstaten"? Var går gränsen för "för många"? Förresten, kan man tala om olika nationer i nationalstaten? Även om jag är svensk när jag åker utomlands, så skulle jag inte se mig som "en nation" för det, jag är ju bara en, som är på besök i ett annat land. Hela talet om nationer i en nationalstat är så märkligt och försåtligt, och påståendena från Söder om problem med "många nationer" blir inte alls utvecklade i intervjun. Är en människa en nation? Är det just de s k "nationerna" som är problemet? Hur? Enligt artikeln hade en andäktig tystnad följt på hans ord, och kanske utvecklar han sedan tanken i talet som citeras, men det förefaller inte så att döma av fortsättningen. Vi får i alla fall inte veta mer.
Enligt Söder är det också uppenbart att Malmö har problem eftersom ekonomin där är usel, och detta ska bero på invånarna, dvs invandrarna som Malmö enligt Söder har alldeles för många av. Men var är logiken i det han säger? Hur kan man så säkert koppla ihop dessa olika faktorer? Var finns analysen? Vad han menar förstår vi nog utifrån andra påståenden, men att svänga sig med ord och fraser och koppla ihop företeelser utan att kunna förklara hur de skulle ha samband, det är inte hållbara argument.
Outvecklade och tvärsäkra påståenden kan vem som helst uttala och säga sig stå för. Men vad man menar och hur man mer exakt kommit fram till sina påståenden är ofta höljt i dunkel - av skäl som kan vara taktiska eller helt enkelt för att man inte vet mer än vad man i sitt inre känner, utan att ha utvecklat och analyserat denna känsla. Att gå endast på känsla är ett osäkert gungfly, som lätt leder vilse. Analysen kan istället visa att problem har en helt annan orsak än man trodde, precis som i all forskning. Fast alla vågar ju inte närmare undersöka och analysera. Så får vi ett samhälle grundat på tyckanden, och inte på hållbara argument och lösningar.
För en tid sedan flög Fredrik Reinfeldt över Sverige. I en intervju sade han att han slagits av att Sverige var så stort (jaså, visste han inte det?!) och att det borde finnas plats för alla där. Men det är ju inte utrymmet som avgör ett lands förmåga att ta hand om samtliga invånare på ett bra och jämlikt sätt! En plats i skogen ger inget levebröd eller en bostad med värme. Problemet är ju så mycket större än en fråga om area, och det vet ju förstås Reinfeldt mycket väl. Men varför säger han då så? Visionärt, sa en som jag pratade med. Nja, det anser inte jag, som vill se praktiska förslag på hur vi ska använda vår jord så att resurserna räcker till alla. Och då måste vi verkligen inkludera alla: arbetslösa, ungdomar utan bostad eller jobb, sjukskrivna som kunde klara andra arbeten, handikappade, flyktingar, samtliga som inte har det vi menar ingår i dräglig levnadsnivå: bostad och mat för dagen. En del behöver få bidrag, men för självkänslan är det nog bättre att få en inkomst genom rimlig sysselsättning.
Ett tredje exempel: I skolan sägs det sedan många år, att alla elever ska nå målen för minst godkänt. Ja, det är självklart att man måste ha ett sådant mål. Tror jag. Men följdfrågan hur det ska gå till och vilka resurser som kommer sättas in, den utvecklas inte, och tillräckliga resurser finns det förstås sällan. Alltså åter igen: Lätt att säga, men svårt att göra. Målet finns, men inte en reell och praktisk vilja att verkligen sätta in alla medel, när kommunernas skattekronor ska gå till så mycket.
Så, vad menar ni? Vad finns mer konkret bakom orden? Jag frågar utan att själv ha svar eller reell makt. Men när valdagen kommer hamnar förhoppningsvis min makt, min röst på ett parti som visat tydligt hur man vill skapa ett mer jämlikt samhälle, för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar