Lärares professionalitet

Att vara professionell är viktigt och på något sätt självklart inom alla yrken. Man har lärt sig en profession, ett yrke, och förväntas klara av det utifrån den utbildning man har. Med växande erfarenhet går arbetet antagligen allt bättre och man utvecklas i sin profession.

Även lärare är utbildade inom sitt yrke. Under utbildningen lär man sig pedagogik och didaktik, man går igenom olika metoder och förhållningssätt, man sätter sig in i läroplaner och kursplaner, man lär sig om betygssättning och bedömning. Man är alltså utbildad till pedagog och lärare. Man kommer ut till en skolvärld som inte alltid riktigt motsvarar det man lärt sig, eftersom verkligheten är mer mångfacetterad och föränderlig, än man kanske var medveten om. Många nya lärare tycker också att man har fått för lite praktik innan man får ansvar för undervisningsgrupper. Men man lär sig, genom egna erfarenheter och genom samarbete med kollegor. Man blir och är professionell.

Dock ifrågasätts lärares professionalitet  väldigt ofta, från många olika håll och på flera sätt. Politiker, föräldrar och tjänstemän utan pedagogisk utbildning har synpunkter på hur jobbet ska utföras, ofta endast utifrån sina egna erfarenheter och utan riktiga insikter i hur skolan ser ut idag. Man vill ge betyg tidigare, eller tror att många avstämningspunkter och arbetsplaner är lösningen. Det senare verkar man dock ha fått upp ögonen för och förhoppningsvis är en del av de administrativa bördorna på väg bort.

En annan av senaste tidens tecken på att man inte litar på lärarnas yrkesskicklighet är införandet av s k rutavdrag för study-buddies, som det så vackert heter (studiekamrat låter kanske för töntigt). Skolan/lärarna har inte klarat sitt uppdrag bra nog, eleverna klarar inte kunskapskraven (eller har inte lyssnat och förstått uppgifterna), alltså låter vi studenter jobba extra med detta, för de vet väl bättre?

Jag är inte negativ till att elever får hjälp med läxor och uppgifter. Jag tror också det kan finnas skickliga studenter som kan hjälpa elever, trots att dessa studenter inte samarbetar med skolan och alltså inte säkert vet vad eller hur en uppgift var tänkt att lösas, eller är insatta i vad kunskapskraven säger. Men varför inte sätta in tillräckliga resurser i skolan istället, där det finns utbildade pedagoger? När man litar till krafter utanför skolan blir det alltid de familjer som har råd att betala, som ser till att deras barn får denna hjälp. Även med rutavdrag blir det ju en kostnad och det kräver dessutom en aktiv handling från förälderns sida. Låt istället skolan hjälpa eleverna, ge lärarna mer tid att ägna sig åt sina elever under lektionstid och sätt gärna in läxhjälp på eftermiddagarna, för alla elever och med lärarna själva som studiekamrater.

Om man sen också inser att det är undervisning som pågår under lektionerna och att det viktigaste av allt är att eleverna deltar aktivt, lyssnar och gör de uppgifter som lärarna utifrån sin pedagogiska erfarenhet och kunskap utformar, då kanske vi kan få en skola med bättre resultat och mer jämlikhet.