Oftast har jag bara läst en bok en enda gång. Jag kanske gillade den jättemycket, men läste inte om den ändå. Jag vet att jag ibland varit rädd att boken skulle förlora glansen på nåt sätt, att den inte skulle hålla för omläsning. Men oftast har det varit för att jag velat gå vidare och läsa nästa bra bok! En enda bok läste jag om direkt när jag var klar med den, det var Underdog av Torbjörn Flygt som jag fortfarande håller som en absolut favorit.
Gåva från havet läste jag nog första gången när jag var runt 25-30. Kanske var det innan jag fick barn. Jag tänker idag jag att jag då inte alls uppskattade den på samma sätt som jag gör nu. Nu kan jag identifiera mig mycket mer med Anne Morrow Lindbergh och det hon skriver. Hon söker sig till den ensamma ön för att få lugn och ro. Och jag söker mig idag ofta till ensamhetens tystnad av samma skäl. Jag är förstås inte helt ensam, jag har mina barn och släkt, och vänner som betyder mycket. Men jag uppskattar idag mer att få s k egen tid då jag kan göra ingenting.
Lindbergh hittar olika snäckor på stranden, som för henne kommer att symbolisera olika saker. En snäcka kallas Månsnäcka, och Lindbergh tänker ta med den hem så att den kan ligga på hennes bord och påminna om det goda i ensamheten. Lindbergh är mån om att behålla sin kärna, som hon tycker att hon återfunnit på ön, och det hon kallar sin ö-egenskap. Ö-egenskapen behövs för att hon ska kunna hämta styrka till resten av familjen och hennes uppgifter och skrivande. Hon skriver till snäckan:" Du kommer att påminna mig om att jag måste försöka vara ensam en del av varje år, åtminstone en vecka eller några dagar, och en del av varje dag, åtminstone en timme eller några minuter." (Gåva från havet, s 49)
Jag tror att vi alla behöver sådana stunder, då vi stänger ute alla impulser från omvärlden (hur kul de än är!). Jag vet att det i alla fall är viktigt för mig själv. Och jag är glad att jag läste Gåva från havet igen, nu med andra ögon och erfarenheter än förra gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar