Varaktighet

Vi vill ofta ha mer av det vi tycker om. Ett jullov får gärna vara längre än två veckor, tänker jag nu. En god måltid tar jag gärna mer av.
   Men lika lite som ett evigt jul- eller sommarlov i långa loppet skulle kännas optimalt, lika lite skulle jag fortsätta njuta av den goda middagen i all evighet. Vi behöver omväxling som en kontrast. Endast då uppskattar vi till fullo ledigheten eller maten.

Jag läste nyss om Gåva från havet av Anne Morrow Lindbergh. Hon har i boken valt att bo på en ö under ett par veckor, och där tänker hon över livet och njuter av att vara ensam. Hon har fem barn och maken Charles Lindbergh är framgångsrik och berömd. Men det är här hon får tid att vara för sig själv och fundera över sin roll. Redan då, i mitten av 1950-talet, var kvinnor stressade och splittrade, även om de inte yrkesarbetade. Hon känner att hon inte räcker till för allt.
   Hon funderar också över hur förhållanden ändras över tid och hur svårt det är att hålla kvar vid lyckliga ögonblick. Så minns hon en indisk filosof som sagt att problemet för oss ofta är att vi vill ha just varaktighet, att vi glömmer tidsbegreppet. Om vi stannar kvar i ett visst ögonblick utesluter vi andra möjligheter, vi utesluter utveckling. Precis som växter har en inneboende utveckling, så har allt liv det.
   "Varaktighet är inget kriterium på äkthet. Trollsländans dag eller svärmarens natt är inte värdelös bara därför att dess flykt är kort. Värdet behöver inte vara proportionellt mot tid, mot varaktighet, mot kontinuitet." (Gåva från havet, 1961, s 65)
   Vi kan inte hålla kvar ögonblicken, men vi kan bevara dem som skatter som vi bär med oss.